Tuesday, August 20, 2013

Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan, är omtumlande läsning som får Nyhetstrummans Lars Tegnér att fråga sig själv vem han egentligen är.

När jag sent en kväll lade ifrån mig Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan, insåg jag att mycket av det jag trodde mig veta om mig själv och vad jag visste om barnuppfostran, var helt uppåt väggarna. Jag var tvungen att möta den kvinna som påstod dessa saker.

Som journalist, och framför allt som far till fyra barn, kände jag ett ansvar att intervjua denna makabra kvinna.

Annica sitter i lobbyn till ett hotell i Stockholm och väntar på mig när jag kommer. Hon ser pigg och kry ut och hennes ögon är varma och fulla av kärlek.

- I din bok, Könet sitter i hjärtat, tar du upp många saker som dagens män, och kvinnor - pappor och mammor - inte håller med om. Menar du verkligen allt du skrivit?

- Könet sitter i hjärnan heter boken lille vän, och ja, det gör jag. Män är inte lämpade att sköta barn, små barn, nyfödda. Ett barn har vuxit inuti sin mor, kvinnan, i nio månader. De har varit en varelse och det är inte ett band du klipper av så fort det kravlar ut ur mamman på BB.

- Men hur menar du att fadern skulle göra barnet skada genom att bara vara en god far, en trygg famn, varm och kärleksfull?

- Först och främst är män inte varma och kärleksfulla. De är svekfulla, de är kalla och beräknande. Om en man får chansen tar han den. Vad den än är. När mamman tittar bort för en sekund kommer pappan att göra en grimas mot barnet eller göra fula tecken. Om modern går på en fest med sina kompisar och lämnar den lille hemma ensam med fadern kommer alla tankar på faderskapet vara som bortblåsta. Det blir hockey och starköl, hög volym på stereon och kanske porrfilm som pappan sitter och runkar framför medan barnet skriker i rummet bredvid.

- Men du kan väl ändå inte mena att du tror att det är så på riktigt? Vad har du för referenser till det här?

- Vad jag har för referenser? I Trainspotting har ungen två pappor, det är hundra procent fler pappor än en vanlig unge, och ingen gör någonting. Barnet dör och sen kryper det omkring i taket, fast man ser att det är en docka då. Men det dör. Och häromåret var det en pappa som hade gevär i sitt hem och barnet råkade skjuta ihjäl sig när ingen tittade.

- Va? Jag förstår inte. Du kan ju inte skrivit en bok med filmer och något enstaka illdåd som grund?

- Jag förstår var du vill komma lille vän. Självklart är det inte så. Men du frågade och då svarade jag. Om du själv hade barn, och om du kanske hade läst boken, så kanske du inte skulle sitta här och fråga en massa jävla skit. Jag var mycket väl medveten om att den här boken inte skulle tas emot med öppna armar av män och dåliga pappor.

- Jag är själv far till fyra barn, och min fru, som också läst boken, visste inte vad hon skulle säga när hon läst klart den. Hon drog en ganska bra parallell till ordet "trolling". Vet ni vad det begreppet är?

- Käre vän, jag tycker inte att troll och tomtar har så mycket i en seriös debatt av denna sort att göra. Om vi kanske kunde hålla oss till ämnet nu så har jag en hel del att säga - om verkliga ting.

- Trolling är när man, bara sakens skull, driver på ett - (Annica avbryter).

- Som sagt, om vi skulle tala om min bok istället. Du säger att du är far till fyra barn?`Det tror jag inte på.

- Tror ni att jag ljuger om att jag är, jag menar, att jag har fyra barn?

- Om du läst min bok och inte bara haft den som brevpress till de hatbrev du skriver till kvinnor runt om i Sverige, så kanske du skulle lärt dig ett och annat.

- Ja, nu är det ju så att jag har läst din bok, både jag och min fru. Jag har dessutom skickat ett exemplar till min äldsta dotter som läser till ingenjör i Göteborg.

- Det där tror jag inte på. Om du nu skulle haft några barn så tror jag knappast att de skulle kunna läsa böcker. Kanske att någon vårdare på fängelset eller mentalsjukhus hon säkert skulle sitta på skulle kunna läsa upp den eller i alla fall peka på bilderna i den.

- Det finns inte några mentalsjukhus i Sverige längre Annica.

- Nej men det borde kanske finnas det! Tack, tack, tack för mig!

Annica Dahlströms varma uppsyn är som bortblåst när hon reser sig upp, tar någon annans kläder från ett närliggande bord och rusar ut i ett soligt Humlegården. Jag sitter kvar en stund innan jag lämnar in hennes kläder i receptionen och går tillbaka hem till min lägenhet.